Allting krossades och i samma stund gick sakerna sönder. De indiska gudarna ramlade ner från väggen, ena hörluren tystnade, skorna slets ut, plånboken blev bestulen. Samtidigt: känslorna ramlade, andetagen tystnade, hjärtat slets ut och jag blev bestulen. 

 

Den kvällen då jag lät tårarna rinna. Tyst och omärkligt bildade de en pöl på kudden. Jag låg frånvänd i hopp om att de skulle förbli oupptäckta. Men han smekte min näsa, mina kinder, mina slutna ögon och sa ”Du behöver inte gråta.” 

Men han visste inte. Han vet inte än. En liten del av mig grät för att vi skulle vara borta ifrån varandra en lång tid. Att han valde att resa med sin kompis istället för med mig. Att han inte ser oss två i framtiden. Att han planerar för sig själv utan utrymme för mig. 

Men en större del av mig grät för något annat. 

Jag grät för något som jag inte vågar berätta. Något som jag aldrig sagt till en människa. Ord som skaver silkeslent och stockar sig i halsen. Likt tårarna klumpas de ihop och det går inte att formulera ett ord, en mening. För det betyder för mycket. Jag kan inte ens sätta ord på de där känslorna och jag vet inte om de där orden egentligen finns till för att kategorisera och placera tvåsamheten i normen. 

Tårarna rann för orden och för känslorna och för rädslan. Orden som inte kan formuleras. Känslorna som inte kan kategoriceras. Och rädslan att det är fel. Att orden inte besvaras och att känslorna sviker.

Och orden var falska och rädslan befogad och känslorna svek

- 2013

så som det borde vara

9.
Det hade börjat med förstulna blickar. Blickar som aldrig med säkerhet blivit besvarade. Blickar som därför aldrig nått fram. Blickar som blev kvarglömda och bortsopade. Men med tiden möttes fyra gula fläckar och synfältet kröp ihop. Sedan såg de aldrig något annat.

- 2011

(som en tolkning av the end)

I DESPERAT BEHOV
AV FRÄMMANDE HÄNDER

DEN BLÅ BUSSEN KALLAR

OCH MÖT MIG BAKOM DEN BLÅ BUSSEN

DET GÖR ONT ATT SLÄPPA DIG FRI
MEN DU KOMMER ALDRIG FÖLJA MIG

SLUTET PÅ SKRATT OCH MJUKA LÖGNER
SLUTET PÅ NÄTTER DÅ VI FÖRSÖKTE DÖ

DET HÄR ÄR SLUTET

- 2011

(synvilla)

Blundar för det jag skriver och skriver om det jag ser.

- 2011

(ochsåvidare)

*en lång text om livets gåtor, minnets kraft, tankarnas ondska, kurragömmalekar, nattens ångest, dagens längtan, släckta lampor, tidernas begynnelse, bortglömda kärlekar, hånfulla skratt, töntiga texter*

- 2011

så som det borde vara

8.
En klar dimma hade grumlat deras sinnen och de såg hela tiden dubbelt. Det var den eviga hemligheten. Berusningen blev som skarpast när de kramade varandra.

- 2011

(åska)

Ge mig det jag behöver och ge mig lite till snart finns inget av det där kvar och något gräver ner mig i ett mörkt hål jag vill bara ha lite skuldkänslor ge mig det jag behöver och låt mig se ljuset blixtra till.

- 2011

Och tiden går och går men jag kommer aldrig fram.

- 2011

(brus)

Den typiska tonåringen (bortlängtan och sexuell frustration). Jag vill inte passa in i mallen men faller dit med ett magplask.

Tankarna (“känna smaken av någon annans läppar” och “vad finns här att finna”). Jag vill bort ifrån dem men möts till slut av understimulation och ångest.

Alkoholen (den som för stunden gör en fri och aldrig släpper taget). Jag vill ha berusningen jag vill ha bruset men låt mig slippa buren.

- 2011